Han hade köpt sin båt. Sin länge önskade båt. Eller båt och båt. Ett skepp var det. Ett alldeles eget träskepp med stora vita segel som fladdrade ikapp med måsarna längst masten. Han skrattade tillsammans med måsarna medans skeppet så tryggt skar igenom de vita vågorna. Jag hade fått min vilja igenom att döpa skeppet till Horisont. Horisont var det allra vackraste ord jag visste, och så bra det passar på ett skepp!

Det hade varit mycket jobb för honom att ställa i ordning Horisont. Men det var precis så han ville ha det. En gammal risig skuta var vad han ville ha. Så han själv fick rusta upp den. Någon lyxbåt skulle det inte vara, nä. Gammal prägel skulle det vara. En stor skepparhytt fylld med böcker, kompasser och kartor till alla världens hörn. En båt för att segla runt jorden skulle det vara. En äventyrsbåt. Ett sjörövarskepp. Sjörövare. Ända sedan han var liten och blev intervjuad på dagis hade han velat bli en äventyrlig sjörövare som letade skatter runt om i världen. Kapten.

Jag hade hjälpt till med att sy dynor och väva mattor, stickat tjocka halsdukar för långa färder genom stormar. Medans han själv oljade golven, riggade upp väggar och lagade hål och brister i skrovet.

Hans lycka var min lycka och nu skulle vi upptäcka världen och segla över horisont efter horisont tillsammans med Horisont.

Men det var inte endast hans barndomsdröm som hade blivit besannad. Även jag hade fått min fyr som jag drömt om i så många år. En alldeles egen fyr bland de saltstänkta klipporna. Fyren fick namet Toticki.